Att Bara vara mamma

Vi har alla olika roller som vi ska bolla i våra liv. Utöver att man är sig Själv så är man kanske är en syster, en vän, en släkting och/eller en partner. Vardagskruxet är att balansera dessa dagligen, om ni frågar mig. Mestadels kan jag tycka att vi får ihop det förhållandevis bra men just den senaste tiden har jag inte alls lyckats med det och det märks på mitt humör. Idag gick allt emot mig och vid lunch hade jag lust att checka ut ifrån mitt liv i några timmar. Ta en liten time-out. 
 
Jag älskar att vara mamma och jag anser att det är mitt livs största mening, men jag vet att jag behöver även få vara Jennifer ibland för att fungera. Jag kommer konstant i tredje eller fjärde hand och ibland så känns det lite extra när det blir lite för motigt. Gymmet har varit min happyplace, dit jag får gå och bara fokusera på mig, det är min egna tid där jag laddar om. Sista tiden har den tiden blivit minimal då lilltjejen inte går ihop med minisats. Jag har istället tränat hemma och ute men det är inte samma sak. Jag måste fortfarande fokusera på någon mer och vara beredd på att avbryta när behovet finns.
 
Förutom att min egna tid blivit ansträngd så saknar jag ensamtiden med G och för att inte tala om min tid med vänner. Jag vet att det är just nu är en intensiv period, med en mammig liten tjej, sömnlösa nätter och att den bara är tillfällig men jag skulle ljuga om jag sa att det inte är påfrestande till och från. Jag älskar mina barn, de är det allra bästa jag gjort men jag älskar mig själv och tar jag inte hand om mig själv så blir det inte lätt att ta hand om dem. De förtjänar att ha en glad och energifylld mamma varje dag och det är precis det jag strävar efter, trots att det inte alltid går ihop. 
 
Hur gör ni för att få ihop alla roller i vardagen? 
 
 
 
 

Att inte älskas av de man ska

Att bli bortvald eller känna sig utanför och inte älskad av de man "ska" älskas av är någonting som inget barn ska behöva uppleva, men som tyvärr inte är en självklarhet. Jag upplevde det, inte av mina föräldrar men av andra släktingar var det definitivt så. Jag minns så väl hur jag frågade mig själv varför det alltid de gjorde så stor skillnad på mig och andra barn i familjen, jag hade liksom inte gjort någontong fel. Var det mig som det var fel på och skulle det vara annorlunda om jag hade varit någon annans dotter? Det var engagemanget som var obefintlig utav vissa, det var tydliga presentskillnader på julafton och bara allmänt mindre kärleksfulla när man sågs. Ibland kändes det till och med att de kände sig tvungna att försöka vara kärleksfulla. Jag dömer inte mina släktingar och mår inte dåligt av det nu som vuxen men det jag fick uppleva är hemskt och någonting jag aldrig skulle vilja att något barn får uppleva. Det slutade med att jag inte ville träffa min familj och det vart en jobbig grej varje gång vi hade släktträffar. När jag var stor nog att skippa dessa var det en självklarhet. 
 
Jag skyddar mina barn från allt ont som jag har kontroll över och jag vill, precis som alla föräldrar, enbart det bästa för de. Jag vill att de ska känna sig älskade av alla i deras närhet. Jag vill absolut inte att de ska känna sig bortvalda eller känna att de står i vägen och med det att de aldrig känner en promille av det jag kände som liten. Vi har turen att ha fantastiska människor runt om oss, som ger de det dyrbaraste de har och det är tid & deras engagemang, vilket jag är otroligt tacksam för. Barnen behöver inte ha människor som inte genuint bryr sig om dem och heller inte en tillgjord kärlek. Självklart har vi alla olika relationer till barn och känner olika för dem men inte fan ska vi framför näsan på de små göra skillnader på dem.
Aldrig någonsin. 
 
 
 
 

Tillbaka till förskole-rutiner?

Andra dagen på andra veckan av 2017. Den här veckan gick lillen tillbaka efter väldigt lång tid hemma med oss. Jag har under mammaledigheten haft honom hemma minst en dag men oftast har det blivit mer dagar hemma än på förskolan. För mig är det inga problem då trots att det kan vara lite motigt då och då så är det underbart att ha båda hemma. Jag känner även att det är lite av en "passapå" grej då det blir helt andra puckar när jag börjar jobba. Då kommer det inte finnas möjlighet till att stanna hemma med båda och de kommer att vara tvugna att gå heltid på förskolan, därför känns det bra att ha även honom hemma. Men jag vet samtidigt att han behöver förskolan. Han behöver ha en mer pedagogisk vardag än det jag kan erbjuda. Han behöver socialisera sig med sina förskole-vänner och delta i allt nyttigt förskolan gör. Trots att vi försöker leka med pedagogiska saker, leka med vänner osv så behöver han även vara utan mig. 
 
Men vem är jag när jag måste säga nej till att vara hemma med oss när det är det "ända" han vill? Hur förklarar jag att han behöver det, på ett sätt som han förstår och håller med mig om? Jag har sagt att han behöver vara på förskolan, lära sig saker och leka med sina vänner som saknar honom, men det går in i ena örat och ut genom andra på en gång. Idag är det hans andra dag på förskolan igen och han var ledsnare än någonsin. Jag försökte prata med honom flera gånger men han grävde bara in sig i mina ben och ville inte släppa när jag kramade och pussade hejdå. Han skrek efter mig och det var svårt att hålla tårarna borta. Det värsta var att komma hem(vi bor lite för nära) och se att han fortfarande var ledsen och satt själv på bänken. Såg att både fröknar och vänner kom fram men han ville ingenting utan satt kvar och var ledsen. Ville bara gå ner och hämta hem honom men jag vet att jag bara skulle göra det värre men ack så förkrossande. 
 
Min älskade baby, mammas allt ♥