Bubblan spricker och allt ramlar ovanför mig. Allt som heter verklighet.

Helt stört hur ens humör kan ändras från en sekund till en annan. Stört hur man lever vidare, precis som innan. Fast än någonting stort har hänt. Idag så är det ett helt halv år sen min fina farbror gick bort. Ett halvår. Ett helt jävla halvår.

Ibland kan jag känna skuld. Skuld över att jag forstätter min vardag. Fortsätter leva som vanligt. Men jag vet att du förstår. Jag vet att det är oundvikligt.

När jag tittar på kort på dig så känns det overkligt. Känns som om du bara är bortrest. Men plötsligt spricker bubblan. Och jag minns stunden vi gick för att ta farväl av dig. Hur kall du va. Det slår mig plötsligt och jag inser att du inte längre finns bland oss.

Jag har dig i mitt hjärta idag, imorgon och alltid. Vaka över mig, precis som du alltid gjort. Du är min ängel. Älskar dig<3

Det finns bara en som du. Och detr du och ingen annan.

Mina ögon går i kors. Mitt huvud sprängs strax av all jävla huvudvärk. Kallsvettades hela natten. Jävla skit. Orkar inte mer. Har fan varit halvsjuk typ hela vintern. Det bryter inte ut helt. Men det är ta mig fan värre. Jag är hellre riktigt sjuk i en vecka och sen frisk. Än allmänt hängig. Lite feber hit och dit. Snorig. Näe fy fan. Skjut mig någon. Varsågod.

Nu blire jobb. Förresten. Den blev inga garderobsbilder. Kom hem riktigt sent från att ha firat min brors tjej. Och hon är för övrigt gravid! Så himla lycklig att jag äntligen blir faster!<3