Ett efterlängtat plus

Igår var det på pricken ett år sedan vi plussade. Ett år sedan ett nytt kapitel i vår livsbok började. Det var en längtan som äntligen förhoppningsvis skulle uppfyllas. Med plusset i handen visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Det var så känsloladdat med alla typer av känslor. Jag var lycklig, chockad, förväntansfull, nyfiken men framförallt rädd. Rädd för förändringen av vår vardag som tre som jag så bra kände till. Rädd för inte få slutföra denna efterlängtade graviditet. Rädd för att få en hemsk långdragen graviditet som med lillen. Rädd för att glädjas åt vårt pluss för risken att det sedan kanske kunde tas ifrån oss.

Jag kunde inte riktigt ta in den stora nyheten. Innerst inne kände jag en sådan lycka men jag ville helst inte tänka på det för mycket. Jag ville skydda mig själv ifrån ett eventuellt missfall då det tyvärr är väldigt vanligt och är det värsta som kan hända när ett barn är så efterlängtat. Jag minns hur nervös jag var inför det tidiga ultraljudet i vecka sju. Skulle vi få se ett hjärta slå? Och det fick vi. Men ändå kunde jag ännu inte glädjas riktigt. Jag var så rädd för att någonting skulle gå fel. Det var någongång efter kub-ultraljudet i vecka 13 som jag lät mig själv ta in nyheten. Vi skulle bli tvåbarns föräldrar!

Veckorna passerade och jag var mitt uppe i praktik och ett väldigt krävande examensarbete. Däremellan kom vardagen med lillen och det gjorde att veckorna passerade i raketfart. Vi gick ut med nyheten offentligt och då vart det lite mer verkligt. Jag började att fotografera magen som terapi för mig själv; jag hade faktiskt någon där inne som växte! När vecka 19 kom och rutinultraljudet väntade så var det med en klump i halsen jag satte mig i väntsalen. Skulle allt se bra ut med vårt barn? Och det var efter den dagen jag tillät mig själv att börja njuta av att vänta vårt andra barn. Vår alldeles egna lilla tjej!

Ingenting kunde mätas till hur rädd jag var under graviditeten. Min smärta av foglossningen var petitess i jämförelse trots att jag kände att min rumpa åkte av i varje steg jag tog. En rädsla som inte gick över förrens jag hade henne på mitt bröst, frisk och kry. Men för att sedan gå över i andra rädslor.
Komiskt jag vet, men som mamma går nog det aldrig över.