Kan inte kollapsa

Det är lite sjukt hur livet inte blir som man tänkt sig, på alla sätt. Det som har hänt min familj skulle jag aldrig ha kunnat ana. Vi har alla haft så mycket att tänka på och egentligen inte haft någon tid för att sörja eller bara få vara ledsen. Jag märker att jag inte är mig själv numera och kan säga konstiga saker eller prata osammanhängande. Det är lite som om jag är på stand by läge men gör allt som vardagen kräver, man kan inte riktigt kollapsa då livet inte riktigt kan vänta. Jag märker hur mina ögon kan bli tårfyllda ifrån ingenstans helt omedvetet, hur jag gråter 10 ggr när jag tittar på något eller hur snabbt det går ifrån glad-arg. Det slår mig fortfarande som hårdast om nätterna och det är många vakna nätter med lite sömn. Det är så många frågor men framförallt känslan av maktlöshet i hela situationen. Maklöshet över vad som hänt, maklöshet i att inte kunna skydda de som är mina men framför allt maklöshet över att inte veta vad som väntar runt hörnet. 

 
 

Kommentera här: