För att det inte finns något att fira

Jag har verkligen aldrig gillat jul. Detta av olika anledningar och för mig har det mer varit en dag som jag bara vill ska vara över lite extra snabbt. Men sedan blev jag mamma. Och på juldagen. Allt händer för en anledning och lillen kom en vecka tidigt, på juldagen. 

Sedan dess har julen varit helt annorlunda och fått en sjukt stor betydelse. Delvis för att det är nära hans födelsedag men framförallt för att jag vill att han, och nu lilltjejen, får fina minnen kring jul. Att de växer upp med den där underbara känslan om julen och allt vad den handlar om; familj, mat och kärlek. 

Detta år har dock varit annorlunda. Jag har verkligen dragit mig ifrån allt som har med jul att göra. Mitt undermedvetna har inte velat inse att den snart är här av den enkla anledningen till att jag anser att det inte finns något att fira. 2017 är ett hemskt år och jag vill bara att den ska vara förbi men och andra sidan hjälper det inte då den lämnar skador för gott. Jag tycker att det är sjukt jobbigt att veta det finns två speciella personer som föralltid kommer att sakna någon vid denna högtid och hela livet för den delen. 

 Det är orättvist och konstigt men trots allt så rullar livet på. Med en sorgsen tyngd över bröstet vill jag ändå glädjas. Glädjas åt mina barn och deras lycka utav julen. När lillen helt förtrollad packar upp alla julsaker, pratar om julen som om han fått mundiarré eller bakar för full på advent. De är det allra viktigaste jag har, de gör mig hel. Men parallelt finns alla de andra känslorna. Varför får inte alla leva det? Varför?

(null)