Att inte älskas av de man ska

Att bli bortvald eller känna sig utanför och inte älskad av de man "ska" älskas av är någonting som inget barn ska behöva uppleva, men som tyvärr inte är en självklarhet. Jag upplevde det, inte av mina föräldrar men av andra släktingar var det definitivt så. Jag minns så väl hur jag frågade mig själv varför det alltid de gjorde så stor skillnad på mig och andra barn i familjen, jag hade liksom inte gjort någontong fel. Var det mig som det var fel på och skulle det vara annorlunda om jag hade varit någon annans dotter? Det var engagemanget som var obefintlig utav vissa, det var tydliga presentskillnader på julafton och bara allmänt mindre kärleksfulla när man sågs. Ibland kändes det till och med att de kände sig tvungna att försöka vara kärleksfulla. Jag dömer inte mina släktingar och mår inte dåligt av det nu som vuxen men det jag fick uppleva är hemskt och någonting jag aldrig skulle vilja att något barn får uppleva. Det slutade med att jag inte ville träffa min familj och det vart en jobbig grej varje gång vi hade släktträffar. När jag var stor nog att skippa dessa var det en självklarhet. 
 
Jag skyddar mina barn från allt ont som jag har kontroll över och jag vill, precis som alla föräldrar, enbart det bästa för de. Jag vill att de ska känna sig älskade av alla i deras närhet. Jag vill absolut inte att de ska känna sig bortvalda eller känna att de står i vägen och med det att de aldrig känner en promille av det jag kände som liten. Vi har turen att ha fantastiska människor runt om oss, som ger de det dyrbaraste de har och det är tid & deras engagemang, vilket jag är otroligt tacksam för. Barnen behöver inte ha människor som inte genuint bryr sig om dem och heller inte en tillgjord kärlek. Självklart har vi alla olika relationer till barn och känner olika för dem men inte fan ska vi framför näsan på de små göra skillnader på dem.
Aldrig någonsin. 
 
 
 
 
1 Viktoria:

skriven

Tyvärr sker detta nog mer än vad vi tror...
Vilken tur dina barn har som har fått just dig till mamma som ser dem för dem de är och älskar dem just därför.

Svar: Men vilken underbar kommentar. Tack snälla du!! Ja tyvärr är det vanligare än vad man tror :(
Jennifer Vergara

2 Fatima Lima Vieira :

skriven

Fyfan!!
Minns en gång vad en farbror fru sa när vi barn var där utan mina föräldrar. Jag var en sprallig pratglad tjej, fick mycket kärlek och uppmärksamhet. Trots att vi var 9 barn så har ALLA fått det hemma. Men den dagen hos släktingarna så fick jag känna och lära mig något nytt, känna mobbning eller kanske fel ord. "Du ska veta att du är fin MEN ******** och ********** är mycket finare än dig. Snyggare än dig. Ditt hår är kanske längre men det betyder inte att deras inte är fint. Din kusin kanske är tyst och blyg men hon är finare än dig. Jag kanske var 8-9!? IDAG har mina kusiner "bekräftat" att deras mamma ALLTID tävlat med dom och tryckt ner dom. Fyfaaan, var tragisk och jobbigt. Min pappa kanske var en idiot, och elak en. Kontrollerande en! Men ALDRIG mot barn. Aldrig på detta sätt. Förstår varför deras självförtroende inte alltid är på topp..

Kommentera här: