Samtalet som var väntat men

Onsdagkvällen spenderade jag med lite ont i magen. Förutom att jag fick träna så visste jag att jag hade min farbror liggandes i ett sjukhus en bit bort väldigt dålig. Han fick cancer för något år sedan men i nov så slutade han behandlas då han fått allt man kunnat ge. I januari flyttades han från en annan stad till Sthlm och närmre hans familj. Jag var där titt som tätt för att hälsa på men mest för att ta ut honom så han fick röka. Han har alltid varit stor-rökare och någonting han inte längre kunde göra själv utan hjälp (det inte är pga av cigaretten han fick cancer). Nu i veckan blev han i alla fall sämre väldigt drastiskt och det var fråga om dagar innan han skulle få somna in. Samma onsdagkväll pratade jag med min pappa och frågade om jag inte skulle följa med honom på kvällen en stund istället för att vänta in torsdagen. Han tyckte att det var bättre att jag skulle sova och komma på morgonen utvilad. Trots hans ord kunde jag inte somna den kvällen. Hjärnan gick i högvarv och jag kände på mig att jag kanske inte skulle hinna träffa honom en sista gång. Vid midnatt fick jag samtalet om hans bortgång. Irriterad på mig själv flög jag in i jackan och tog bilen dit. 
 
Den natten kom jag hem vid fem men med ett lugn i kroppen. Han led så jäkla mycket och lidande ökade successivt mer för varje dag. Trots att jag inte hann träffa honom så var de viktigaste personerna för honom där och det är det som spelar roll
 
 

Kommentera här: