Att finna ro

Måndag och jag känner mig redo. Redo för jobb och redo för ännu en dag. Det senaste halvåret har inte varit super hela tiden och humöret har verkligen varit från dag till dag. Allt som hänt kommer upp till ytan gång på gång. Men jag har accepterat att det är så det kommer att vara väldigt länge och det är okej. I helgen så skulle min faster ha fyllt år och jag åkte självklart förbi graven för att tända ljus. Det är svårt att förklara för någon vad man känner. Det är sjukt att en person man växt upp med så nära under ens barndom och ens kusiners mamma inte är kvar här bland oss. Det är så sjukt orättvist och det är inte ofta jag ligger utan att tårarna rinner när jag tänker på det. 
 
Förut var jag en person som trodde på att när din tid är kommen så dör du, att "alla har sin tid". Men ju fler hemska saker som händer runt om i världen så inser jag att det inte alls är så. För att tyvvärr så finns det människor som tror sig ha rättigheten att bestämma när du ska dö. De känner att de ska ha makten över när du inte får träffa din famij igen. Kanske går jag till jobbet en morgon och någon får för sig att mejja ner torget i solna c samma minut jag passerar? Stundvis kan jag vara så oerhört rädd för omvärlden och få små paniktankar för alla olika scenarios i huvudet, enbart för att jag är så otroligt rädd för att dö. Nästa stund inser jag att det inte är värt att känna så. Man kan inte leva med den typen utav rädsla för att istället hindrar du dig själv ifrån att leva livet och skulle det vara för att tysta din rädsla skulle man stänga in sig inom fyra väggar föralltid.
 
Istället försöker jag verkligen att njuta utav allt, ta in varje minut och vara tacksam. Men det är svårt. Mina barn som är de mest fantastiska personerna jag fått träffa och jag vill aldrig sluta pussa dem go'natt. Att inte alla har den möjligheten tär på mig dagligen. Hur ska jag finna ro i mitt liv när jag vet hur andra kära har det?  
 
 
 
 
 

Kommentera här: