För att dagarna springer

På riktigt vad händer med tiden? Jag hinner på riktigt inte med mitt liv. Stundvis känner jag att jag går på någon typ utav autopilot medans dagarna rinner iväg. Jag försöker verkligen leva i nuet och njuta av det till max men inte lätt alla gånger. 
 
Sista tiden så startar vi alltid dagen med att snooza alldeles för länge. Jag har satt väckarklockan extra tidigt i snart tre veckor för att åka och lämna in bilen men har tills idag inte lyckats. Dusch, frukost och resten utav morgonrutinerna går på ett naffs och inom en timme är vi alla utomhus. Jobbdagen känns oftast som någon timme trots att jag jobbar heltid. För några veckor sedan tog vi emot en praktikant och det har ju satt sina käppar i hjulen då hon fortfarande inte är självgående. Hämtningen är min och när jag är hemma med barnen så börjar jag med matlagningen medans barnen fortsätter med lek. Oftast är A väldigt trött och både hon och L hinner äta ännu ett mellanmål innan middagen för att hålla humöret uppe. 
 
Efter middagen väntar bad för barnen och allt tråkstäd för oss vuxna. När barnen är nattade börjar vår egentid men som så många andra kan småbarnsföräldrar kan intyga så man så pass utmattad att man knappt orkar med något förutom att ligga raklång på soffan innan man själv lägger sig för natten. 
 
"Tråk tråk" som L skulle säga men ack så värt allt är. De är helt klart det allra bästa vi gjort och skulle inte byta ut mitt liv mot något. Jag är ju förfan rik ♥
 
 
 

Vart ska jag börja?

Som jag saknat er. Sjukt underbart att titta in här och se hur ni klickar er in här varje dag för att få se någon update. Ni som följer mig på instagram vet att jag lever i alla fall och det är väl huvudsaken. Sen är det mycket som ni vet hänt och som fortfarande ligger på ytan. Jag känner mig lite biopolär-ish just nu då nästan dagliga dippar är ett faktum. Jag är en ganska så bra skådespelare, dock dålig lögnerska men som gör att vardagen flyter på "som vanligt". För att livet står inte still hur mycket jag än skulle vilja. 
 
Jobbet är i full gång och det är stundvis apmycket. Barnen växer och jag hinner inte med riktigt. Här om dagen så höll jag på att fylla i A's "boken om mig" och insåg hur bra det var att jag skrivit så mycket här. Det var ju bara att kolla efter allt i arkivet. Det var även då det slog mig varför jag bloggar i så många år. Att få skriva av mig dagligen, ha ett underbart arkiv att blicka tillbaka till och självklart få alla fina responser ifrån er. 
 
Just nu behöver jag skriva av mig, jag behöver arkivet och jag behöver er