Att Bara vara mamma

Vi har alla olika roller som vi ska bolla i våra liv. Utöver att man är sig Själv så är man kanske är en syster, en vän, en släkting och/eller en partner. Vardagskruxet är att balansera dessa dagligen, om ni frågar mig. Mestadels kan jag tycka att vi får ihop det förhållandevis bra men just den senaste tiden har jag inte alls lyckats med det och det märks på mitt humör. Idag gick allt emot mig och vid lunch hade jag lust att checka ut ifrån mitt liv i några timmar. Ta en liten time-out. 
 
Jag älskar att vara mamma och jag anser att det är mitt livs största mening, men jag vet att jag behöver även få vara Jennifer ibland för att fungera. Jag kommer konstant i tredje eller fjärde hand och ibland så känns det lite extra när det blir lite för motigt. Gymmet har varit min happyplace, dit jag får gå och bara fokusera på mig, det är min egna tid där jag laddar om. Sista tiden har den tiden blivit minimal då lilltjejen inte går ihop med minisats. Jag har istället tränat hemma och ute men det är inte samma sak. Jag måste fortfarande fokusera på någon mer och vara beredd på att avbryta när behovet finns.
 
Förutom att min egna tid blivit ansträngd så saknar jag ensamtiden med G och för att inte tala om min tid med vänner. Jag vet att det är just nu är en intensiv period, med en mammig liten tjej, sömnlösa nätter och att den bara är tillfällig men jag skulle ljuga om jag sa att det inte är påfrestande till och från. Jag älskar mina barn, de är det allra bästa jag gjort men jag älskar mig själv och tar jag inte hand om mig själv så blir det inte lätt att ta hand om dem. De förtjänar att ha en glad och energifylld mamma varje dag och det är precis det jag strävar efter, trots att det inte alltid går ihop. 
 
Hur gör ni för att få ihop alla roller i vardagen? 
 
 
 
 

Att inte älskas av de man ska

Att bli bortvald eller känna sig utanför och inte älskad av de man "ska" älskas av är någonting som inget barn ska behöva uppleva, men som tyvärr inte är en självklarhet. Jag upplevde det, inte av mina föräldrar men av andra släktingar var det definitivt så. Jag minns så väl hur jag frågade mig själv varför det alltid de gjorde så stor skillnad på mig och andra barn i familjen, jag hade liksom inte gjort någontong fel. Var det mig som det var fel på och skulle det vara annorlunda om jag hade varit någon annans dotter? Det var engagemanget som var obefintlig utav vissa, det var tydliga presentskillnader på julafton och bara allmänt mindre kärleksfulla när man sågs. Ibland kändes det till och med att de kände sig tvungna att försöka vara kärleksfulla. Jag dömer inte mina släktingar och mår inte dåligt av det nu som vuxen men det jag fick uppleva är hemskt och någonting jag aldrig skulle vilja att något barn får uppleva. Det slutade med att jag inte ville träffa min familj och det vart en jobbig grej varje gång vi hade släktträffar. När jag var stor nog att skippa dessa var det en självklarhet. 
 
Jag skyddar mina barn från allt ont som jag har kontroll över och jag vill, precis som alla föräldrar, enbart det bästa för de. Jag vill att de ska känna sig älskade av alla i deras närhet. Jag vill absolut inte att de ska känna sig bortvalda eller känna att de står i vägen och med det att de aldrig känner en promille av det jag kände som liten. Vi har turen att ha fantastiska människor runt om oss, som ger de det dyrbaraste de har och det är tid & deras engagemang, vilket jag är otroligt tacksam för. Barnen behöver inte ha människor som inte genuint bryr sig om dem och heller inte en tillgjord kärlek. Självklart har vi alla olika relationer till barn och känner olika för dem men inte fan ska vi framför näsan på de små göra skillnader på dem.
Aldrig någonsin. 
 
 
 
 

Det galna mathetsen

Just nu svävar en helt galen nyttighetshets över hela världen eller i alla fall kring allt som har med sociala medier att göra. Det är gymbilder, kroppsbilder, dietbilder, smothiebilder och ja all hälsosam mat ska visas medans bullen som du åt till kaffet helst ska utebli denna hetsvärld. Det är nästan så att det blir lite av jobbigt att se all hets men jag är glad att det inte påverkar mig längre. Men däremot är jag orolig för vad den kommer att göra med våra barn om det här fortsätter.
 
De kommer att växa upp med sociala medier vare sig vi vill det eller inte. Sociala medier är helt fantastiskt om det används rätt och jag är så himla rädd för att de ska påverkas av det negativt. Utan att alla genus-poliser hoppar på mig så är jag mer orolig för Adéle som är tjej. Kanske för att jag själv är tjej och vet hur jag hade det som ung. Samhällets kroppsideal, den konstanta otillräckliga känsla, man såg liksom aldrig "bra nog" ut. Jag kan titta tillbaka på bilder där jag är normalviktig men minns hur stor jag kände mig och då hade jag ingen telefon med appar fullt med bilder på andras "perfekta" kroppar och liv. För att inte tala om alla reklam om olika dietboxar(!). 
 
Jag har gått ned ca 20 kg sedan jag började träna men det är verkligen bara en siffra för mig nu. Förut bestämde vågen hur jag mådde medans jag nu inte jojo-tränar längre och viktigast av allt är att jag är starkare än någonsin. Träning är någonting jag mår bra av och ingenting som ger mig ångest om jag missar en dag eller två. Jag äter det jag känner för men jag tänker lite extra på vad min kropp behöver. Jag tar hand om min kropp nu, något jag inte gjorde förut under mina träning eller icke träningsperioder. Varken svältdiet eller hetsätning är hälsosamt, man ska ha en god relation till mat. Allt handlar om att hitta en balans i livet och bli medveten och jag är himla lycklig att jag har funnit den. ♥