Att finna ro

Måndag och jag känner mig redo. Redo för jobb och redo för ännu en dag. Det senaste halvåret har inte varit super hela tiden och humöret har verkligen varit från dag till dag. Allt som hänt kommer upp till ytan gång på gång. Men jag har accepterat att det är så det kommer att vara väldigt länge och det är okej. I helgen så skulle min faster ha fyllt år och jag åkte självklart förbi graven för att tända ljus. Det är svårt att förklara för någon vad man känner. Det är sjukt att en person man växt upp med så nära under ens barndom och ens kusiners mamma inte är kvar här bland oss. Det är så sjukt orättvist och det är inte ofta jag ligger utan att tårarna rinner när jag tänker på det. 
 
Förut var jag en person som trodde på att när din tid är kommen så dör du, att "alla har sin tid". Men ju fler hemska saker som händer runt om i världen så inser jag att det inte alls är så. För att tyvvärr så finns det människor som tror sig ha rättigheten att bestämma när du ska dö. De känner att de ska ha makten över när du inte får träffa din famij igen. Kanske går jag till jobbet en morgon och någon får för sig att mejja ner torget i solna c samma minut jag passerar? Stundvis kan jag vara så oerhört rädd för omvärlden och få små paniktankar för alla olika scenarios i huvudet, enbart för att jag är så otroligt rädd för att dö. Nästa stund inser jag att det inte är värt att känna så. Man kan inte leva med den typen utav rädsla för att istället hindrar du dig själv ifrån att leva livet och skulle det vara för att tysta din rädsla skulle man stänga in sig inom fyra väggar föralltid.
 
Istället försöker jag verkligen att njuta utav allt, ta in varje minut och vara tacksam. Men det är svårt. Mina barn som är de mest fantastiska personerna jag fått träffa och jag vill aldrig sluta pussa dem go'natt. Att inte alla har den möjligheten tär på mig dagligen. Hur ska jag finna ro i mitt liv när jag vet hur andra kära har det?  
 
 
 
 
 

Att Bara vara mamma

Vi har alla olika roller som vi ska bolla i våra liv. Utöver att man är sig Själv så är man kanske är en syster, en vän, en släkting och/eller en partner. Vardagskruxet är att balansera dessa dagligen, om ni frågar mig. Mestadels kan jag tycka att vi får ihop det förhållandevis bra men just den senaste tiden har jag inte alls lyckats med det och det märks på mitt humör. Idag gick allt emot mig och vid lunch hade jag lust att checka ut ifrån mitt liv i några timmar. Ta en liten time-out. 
 
Jag älskar att vara mamma och jag anser att det är mitt livs största mening, men jag vet att jag behöver även få vara Jennifer ibland för att fungera. Jag kommer konstant i tredje eller fjärde hand och ibland så känns det lite extra när det blir lite för motigt. Gymmet har varit min happyplace, dit jag får gå och bara fokusera på mig, det är min egna tid där jag laddar om. Sista tiden har den tiden blivit minimal då lilltjejen inte går ihop med minisats. Jag har istället tränat hemma och ute men det är inte samma sak. Jag måste fortfarande fokusera på någon mer och vara beredd på att avbryta när behovet finns.
 
Förutom att min egna tid blivit ansträngd så saknar jag ensamtiden med G och för att inte tala om min tid med vänner. Jag vet att det är just nu är en intensiv period, med en mammig liten tjej, sömnlösa nätter och att den bara är tillfällig men jag skulle ljuga om jag sa att det inte är påfrestande till och från. Jag älskar mina barn, de är det allra bästa jag gjort men jag älskar mig själv och tar jag inte hand om mig själv så blir det inte lätt att ta hand om dem. De förtjänar att ha en glad och energifylld mamma varje dag och det är precis det jag strävar efter, trots att det inte alltid går ihop. 
 
Hur gör ni för att få ihop alla roller i vardagen? 
 
 
 
 

Att inte älskas av de man ska

Att bli bortvald eller känna sig utanför och inte älskad av de man "ska" älskas av är någonting som inget barn ska behöva uppleva, men som tyvärr inte är en självklarhet. Jag upplevde det, inte av mina föräldrar men av andra släktingar var det definitivt så. Jag minns så väl hur jag frågade mig själv varför det alltid de gjorde så stor skillnad på mig och andra barn i familjen, jag hade liksom inte gjort någontong fel. Var det mig som det var fel på och skulle det vara annorlunda om jag hade varit någon annans dotter? Det var engagemanget som var obefintlig utav vissa, det var tydliga presentskillnader på julafton och bara allmänt mindre kärleksfulla när man sågs. Ibland kändes det till och med att de kände sig tvungna att försöka vara kärleksfulla. Jag dömer inte mina släktingar och mår inte dåligt av det nu som vuxen men det jag fick uppleva är hemskt och någonting jag aldrig skulle vilja att något barn får uppleva. Det slutade med att jag inte ville träffa min familj och det vart en jobbig grej varje gång vi hade släktträffar. När jag var stor nog att skippa dessa var det en självklarhet. 
 
Jag skyddar mina barn från allt ont som jag har kontroll över och jag vill, precis som alla föräldrar, enbart det bästa för de. Jag vill att de ska känna sig älskade av alla i deras närhet. Jag vill absolut inte att de ska känna sig bortvalda eller känna att de står i vägen och med det att de aldrig känner en promille av det jag kände som liten. Vi har turen att ha fantastiska människor runt om oss, som ger de det dyrbaraste de har och det är tid & deras engagemang, vilket jag är otroligt tacksam för. Barnen behöver inte ha människor som inte genuint bryr sig om dem och heller inte en tillgjord kärlek. Självklart har vi alla olika relationer till barn och känner olika för dem men inte fan ska vi framför näsan på de små göra skillnader på dem.
Aldrig någonsin.