Förlossningsberättelse Adéle

Innan vi åkte in med Adéle så delade jag med mig av förlossningen med Líonel. Nu tänkte jag dela med mig av Adéles och den är väldigt annorlunda. Jag känner mig tacksam över att ha haft lyckan att kunna bära två underbara barn samt föda de naturligt. Det är en sådan obeskrivlig känsla att föda ett barn, särskilt känslan när man får upp barnet på bröstet. Snacka om magi!
 
 
 Tisdagen den 29:e mars började allt skulle jag säga. Jag åkte in efter frukosten eftersom jag inte hade känt henne sedan dagen innan på kvällen. Fosterrörelserna var obefintliga och jag hade försökt med allt jag kunde komma på både på kvällen innan och på morgonen men utan framgång. Vid den här punkten hade jag lite panik och ville bara komma fram till sjukhuset. Väl framme kontrollerade de med en CTG kruva och ultraljud där allt såg bra ut. Dock så höll läkarn med mig att det knappt var några rörelser men som inte var någonting farligt då allt annat såg bra ut. Jag fick åka hem med ordinationen till att komma tillbaka ifall det här fortsatte över dagen. Vid åtta på kvällen var jag inne igen. Denna gång gjorde de samma undersökningar men även en flödesanalys samt en gynundersökning. Allt såg bra ut även här och jag var öppen hela tre centimeter. Jag skulle åka hem och avvakta då allt verkade vara igång redan men skulle komma tillbaka dagen efter ifall detta fortsatte då jag absolut inte skulle gå runt och inte känna henne. 
 
Vi åkte hem och jag försökte sova, vilket gick sådär då mina värkar kom igång men började väldigt oregelbundet. Vid fyra på morgonen den 30:e hade jag de tätt var 3-4 minut. Jag var lite rädd för att de skulle avta precis som de gjorde med lillen så jag ringde in till förlossningen och berättade. De ville att jag skulle komma in pga de obefintliga fosterrörelserna då de helst ville hålla koll på henne under allt detta. Syrran kom över vid sex och då kunde vi åka in. Väl inne fick vi ett förlossningsrum och efter ett tag började mina värkar  började att avta. Vi fick vänta på en läkare som skulle göra ännu ett noggrant ultraljud och undersökning för att sedan ta beslutet om hur vi skulle gå vidare med förlossningen.  
 
Vid 10:05 kommer läkarn och undersöker mig. Allt såg bra ut på ultraljudet och jag var nu öppen fyra centimeter. Läkarn ville inte spräcka hinnorna med en gång då liltjejen låg något för högt upp och för att det var kvar ca 2cm av tappen. Det fanns en risk att navelsträngen skulla komma i kläm när man spräckte hinnorna då hon skulle sjunka långt ned väldigt snabbt. Läkarn beslutar om att ge mig cytotec. Vilket är doser man ger för att hjälpa livmodern att mogna. Detta kan man få i 8 doser om jag inte har fel men väldigt olika på hur många doser varje kvinna behöver. 
 
10:45 fick jag första dosen och andra dosen 12:45. Efter andra dosen kände jag hur värkarna verkligen kom igång ordentligt och de började bli allt mer agressiva. Jag hoppades bara på att dessa skulle fortsätta eller i alla fall etablera sig och inte avta ännu en gång. Vid halv fyra på eftermiddagen ber jag om att få lustgas då jag inte längre klarade mig själv. Vid fem blir jag undersökt igen och då är jag öppen 6-7cm och de beslutar om att spräcka hinnorna men jag ber om att få epudralen innan. Vid 17:45 får jag testdosen av epudralen och det hjälpte på en gång. Mina värkar var kvar men jag kände ingenting. Ca en timme senare undersöker de mig igen, då är jag fortfarande öppen 6-7cm och BM spräcker hinnorna.  
 
En timme efter det alltså 19:45 börjar jag känna ett extremt tryck nedåt och bokstavligen som om jag skulle göra nummer två, någonting jag aldrig kände med lillen när han föddes. Jag envisades med att gå till toaletten men insåg sedan själv att det var hon som var på väg. Jag la mig på sängen igen och tre krystar senare kom hon ut. Jag bad om att få ta emot henne själv vilket jag fick och det kan jag säga var det mäktigaste. Jag drog liksom upp henne själv, med lite hjälp av min grymma BM såklart. När hon väl låg på mitt bröst var jag så chockad av hur snabbt allt gick då det inte alls gick många minuter från att jag förstod att hon var på väg ut till att hon låg på mitt bröst. Galet men helt underbart var det!
 
19:51 förändras vår värld till det bättre med vår Adéle 
3460g tung & 51cm lång 
 
 
 

Namnval

Lillasyster fick namnet Adéle Livia efter mycket velande. Egentligen var detta våra absoluta favoritnamn från första början men vi hade det svårt att fastställa något överhuvudtaget. Livia har varit mitt favoritnamn och tänkt som tilltalsnamn sedan dag ett av denna graviditet men sjönk i listan då jag inte gillar hur man eventuellt skulle uttala det på spanska. För oss är det viktigt att ha namn som fungerar på både spanska och svenska. 
 
När jag åkte till New York med min syster så fick mina fastrar en uppgift av G. Det var att jag skulle komma hem med ett namn var ifrån dem. De antog sig utmaningen och hade min vistelse på sig att komma på ett fint namn som förslag till oss. Ett av de namnen var Adéle och sedan den dagen min faster sa det hade jag det som top på min lista. Ett namn som aldrig slagit mig men som var förutom betydelsen väldigt väldigt fint. Väl här hemma så pratade vi inte så mycket om namn då vi fortfarande tyckte att det var svårt utan att veta hur hon såg ut så den "seriösa" diskussionen kom upp igen när hon föddes eller ja några dagar efter och då var det helt plötsligt ganska självklart. 
 
Vår Adéle Livia
 


 

Gipsmagar

En sak jag är riktigt nöjd med och så glad över att jag gjorde innan Adéle kom var gipsmagen. Jag velade inte så mycket utan visste att jag ville göra men jag kom aldrig till skott, medans G tyckte det var onödigt. Eftersom vi gjorde en när lillen låg i magen visste jag att jag skulle ångra mig ifall jag övertalades av G. Jag tycker att det är ett fint minne och en rolig jämförelse av graviditeterna. Jag tycker att de är perfekta att hänga i barnrummet nu nät barnen är små men visionen är att de om några år hänger och pryder vårt radhus eller villa.