Gipsmagar

En sak jag är riktigt nöjd med och så glad över att jag gjorde innan Adéle kom var gipsmagen. Jag velade inte så mycket utan visste att jag ville göra men jag kom aldrig till skott, medans G tyckte det var onödigt. Eftersom vi gjorde en när lillen låg i magen visste jag att jag skulle ångra mig ifall jag övertalades av G. Jag tycker att det är ett fint minne och en rolig jämförelse av graviditeterna. Jag tycker att de är perfekta att hänga i barnrummet nu nät barnen är små men visionen är att de om några år hänger och pryder vårt radhus eller villa. 



Gipsmage

Med lillen var ett måste att göra en gipsmage. Dock så hade jag en väldigt liten mage med honom så det verkade aldrig bli av. Varje vecka sköt vi upp det och hoppades någonstans att min mage skulle växa i raket fart. Detta ledde till att vi gjorde den sent vecka 38. Vi var så nära på att skjuta upp den ännu en gång men då kände jag att det räckte, min mage skulle inte bli så mycket större. Rätt hade jag då mitt vatten gick dagen efter att vi gjorde den och två dagar efter det var lillen född. Snacka om att det var då eller aldrig.
 
Jag tycker att det är ett väldigt fint minne och vill såklart göra samma sak med denna graviditet. Dock så kan jag ibland tycka att det är något onödigt när man bor i lägenhet då de tar ganska mycket plats på väggarna. Men vi kommer inte att bo i lägenhet hela livet och jag vet att jag kommer att ångra mig om jag inte gör det med lillan. Nu är det bara att hoppas på att hon stannar inne i magen minst lika lång tid som storebror då jag helst gör det samma vecka som jag gjorde med honom. Det blir kul att se skillnaderna mellan de två då min mage med lillan verkar bli betydligt mycket större. Jag är typ lika stor nu som när jag var i vecka 32 med lillen och det säger ju sig självt...
 
 Har ni gjort gipsmagar?
 
 

Ur arkivet

Tänkte dela med mig av ett gammalt inlägg som jag skrev när jag väntade lillen. Det är när jag läser i arkivet jag kommer ihåg hur påtaglig smärtan var. Att jag verkligen inte ska klaga...
 

30 augusti 2012
 
Vet att ni har klickat er in här och hoppats på en uppdatering. Men har helt ärligt inte haft lust. I tidigare inlägget skrev jag att jag var rädd. Rädd av vad tänker alla? Jo av allt. Rädd av vad som komma skall. Rädd över att inte bli mig själv igen. Rädd att inte klara av smärtan de månader som är kvar. Men det är inte bara det. Jag är så trött på smärtan. Trött på att vara instängd mer eller mindre i mitt egna hem. Visst kan jag ta mig ut. Men det får jag sota för sen. När jag började skriva om min graviditet, skrev jag att jag skulle utelämna smärtan. Och det vill jag verkligen. För oavsett allt så är det vår efterlängtade prins som allt detta beror på, och det kan han inte rå för. 
 
Det som är svårast är att jag inte är mig själv längre. Jag började jobba när jag var fjorton år. Har alltid varit aktiv. Haft en vardag. Extra jobb. Har alltid varit igång. Från att vara igång hela dagen till att soffhänga. Inte min grej. Förstår inte de människor som lever dag in och dag ut hemma. Eller inte jobbar. Och ibland så skiter jag i allt och går en promenad eller någonting som idag är ansträngande för mig. Men väl hemma, liggandes blåslagen av smärta på sängen, slår det mig. Jag kan inte göra det. Jag klarar inte av det. Med alla extra hormoner som man bär som gravid, bryter jag ihop så lätt. Vilket inte heller är jag. För jag har alltid varit den starka. Den med den osyliga masken. Som inte känner något. Den som inte visar något. 
 
Nu önskar jag att tiden går lite snabbare. För jag har nu efter x antal månader insett att det inte alls kommer att gå bort. Smärtan är här för att stanna. Dags att se ljuset i tunneln. Det ljuset som kommer lysa upp mina dagar till max. Det efterlängtade ljuset som jag strävat efter i flera flera år. Han kommer snart. Och längtan är bara förnamnet. Min älskade prins. Mamma älskar dig.
 
 v29