Förlossningsberättelse

Nu när det är så nära förlossning med lillasyster så tänkte jag dela med mig med min förlossningsberättelse med Líonel. Jag vet att den inte alls kommer att lika men det ska bli väldigt roligt att jämföra och jag är så förväntansfull för att få en helt ny förlossningsupplevelse. Varning för långt inlägg.
 

 
December 2012
 
23:e vid ca nio på morgonen ställde jag upp från sängen för att gå på dagens första toalettbesök. Jag har en väldigt svår foglossning även då så att ta mig upp var inte alls det enklaste då vår dåvarande säng var väldigt låg. Jag hör ett tyst knäppande ljud och sekunden efter känner jag hur vattnet går. Lite som om en vattenballong hade sprängs mellan mina ben. Det gick kanske en halv minut innan jag tar in vad som precis hände och ropar på G som ligger på sängen och sover. Med ögonen i sömnläge frågar han vad det är var på jag svarar "Vattnet har gått". 
 
Vi visste inte riktigt vad vi skulle göra då båda var i en liten chock-moment, vi var inte alls berädda på att förlossningen skulle starta i december då vi var beräknade 1:a januari. Vi ringde förlossningen och berättade att vattnet gått och de bad oss att äta frukost i lugn och ro för att sedan ta oss in då värkarna lyste med sin frånvaro. Väl inne på förlossningen fick jag sitta med ctg-kurva och vattenavgång konstaterades. Vi fick snällt åka hem efter någon timme med order om att vänta in värkarna och om ingenting händer hade en kontroll inbokad vid nio. Dagen och natten gick med oregelbundna värkar och när klockan slagit 6 på julaftonsmorgon hade jag täta och regelbunda värkar men vi valde att inte åka in och istället "hålla ut" till den bokade kontrollen med förhoppningen att jag skulle komma längre in i öppningsskedet. Men till vår förtvivlan avtog mina värkar helt två timmar senare, vid 8.
 
När vi kommer in till kontrollen berättar jag hur vår natt varit med värkar och att jag haft täta värkar tidigt på morgonen men att allt hade avtagit vid 8. De kunde självklart inte se någonting utan det gjordes en till ctg-kurva innan vi ännu en gång blev hemskickade med samma ordination men denna gång fick vi även sömntabletter för att få ta igen lite sömn. Väl hemma somnade vi gott i några timmar innan vi for iväg till min mamma för att fira jul, för att sedan åka hem till Gs mamma för att göra samma sak. Väl hemma började mina oregelbundna värkar strax efter midnatt och samma sak som natten innan så blev de allt tätare och vid 6 på morgonen den 25:e valde vi att åka in. Jag ville inte vänta in kontrollen för risken att värkarna inte skulle vara kvar.
 
Väl inne var förlossningen full men eftersom vi varit där på alla kontroller ville de inte skicka iväg oss utan vi fick istället ett litet "undersökningsrum" och ctg-kurvan sattes ännu en gång. Efter åtta så avtog mina värkar ännu en gång men det gjorde ingenting då de hur som helst skulle sätta igång mig vid 10, två dygn efter vattenavgång. Strax innan 11 på morgonen fick vi äntligen ett förlossningsrum och jag undersöktes vaginalt för första gången. Jag var öppen 3cm. Besviken då jag trodde de två senaste dygnen hade gjort mer men sanningen var annan. Barnmorskan beslutar om att en ballong skulle sättas in och förklarade lite snabbt vad det var för någonting. Som förstföderska visste jag inte bättre utan nickade bara till allt. När hon väl satte i ballongen så kom smärtan som en tjock då hon aldrig förklarade hur ont det skulle göra. Värst av allt var att hon sa att den skulle jag kunna ha i högst nio timmar men de kollar mig var tredje. Ballongen lossnar utav sig själv när jag är öppen 4cm. Jag kunde knappt röra mig utan att smärtan tog över så jag såg framför mig en väldigt plågsam och lång dag.
 
Lyckligtvis tog det enbart en timme innan den lossnade och då fick jag dropp för att stärka mina värkar. Vid ca tre på eftermiddagen orkade jag inge mer och bad om epudralen. Tack gud till den som uppfann den! Jag kände inte mina värkar och försökte få till mig lite sömn men det var omöjligt då jag frös något alldeles för färligt. Jag fick heller inte i mig någon dricka eller mat utan spydde av saften de försökte ge mig. Timmarna gick och bedövningen gick ut och trycket neråt kom med raketfart. Det kan vara bland det jobbigaste att känna hur lillen bara tryckte nedåt varje värk. Usch och blä!
 
Vid nio på kvällen började mina krystvärkar och jag undersöktes av kvällspersonalen. Jag var då öppen 7cm och fick strängt sagt till mig att jag absolut inte fick krysta då jag kunde göra mer ont än gott då jag inte var öppen "helt". De sa att nattpersonalen skulle komma in när de kom in och undersöka mig igen men tills dess skulle jag hålla mig ifrån att krysta. Detta var bokstavligen det jobbigaste och svåraste, värre än att krysta ut honom, då jag försökte gå emot min egna kropp. De som fött barn vet hur en krysvärk känns, kroppen gör mycket själv och det är man själv som gör de kanske 30% med att krysta men man ser tydligt hur kroppen spänner sig för att få krysta. Detta skulle jag alltså inte göra.
 
Nattpersonalen kom vid tio kom nattpersonalen och undersökte mig. Jag var öppen 8cm och fick även då absolut inte krysta. Jag var mållös och sa ingenting men tio över tio ringer jag på klockan för att få barnmorskan att komma in igen. Jag kände hur han var på väg ut och jag kunde inte längre hålla emot min egna kropp. Barnmorskan sa då att hon skulle se hur det såg ut under en värk och väntade in den. "Ojj, han kommer väldigt långt ned under värken", är hennes ord. Jag ryter till med något i stil "Vad f*n tror du att jag har försökt säga i en timme?". Hon gick sedan ut för att skriva på tavlan att hon skulle vara inne hos oss ett tag och så kom hon tillbaka. Tre krystar och 15 min senare var han ute. 
 
121225 22:32 kom vår finaste lille Líonel♥